De flesta upplever det obekvämt, nästan skrämmande, att höra sin röst inspelad. Det inspelade låter ofta inte som den fylliga stämma man har i sitt eget huvud. På samma sätt kan det vara när man ska formulera en text - jag upplever det som en stor uppförsbacke att formulera saker i skrift. I motsats till detta är det mycket lätt att bara "slänga ur sig" saker muntligen och så otroligt lätt att formulera tvärsäkra, stora och i egna öron kloka resonemang i sitt eget huvud. När de sätts på pränt så blir dock reaktionen liknande den man upplever när man hör sin inspelade röst: Är det där jag? Låter jag så?
Dock är det få saker som är så givande i röstträning (oavsett om det gäller att förbättra sin sångröst eller hålla bättre föredrag) som att just spela in sig själv. Man tränar upp sin självkritik och det blir uppenbart vad man kan jobba på att förbättra. På samma skrämmande sätt tror jag att det kan vara utvecklande att upptäcka sina tankars falskhet eller avsaknad av takt genom att dessa skrivs ner.
Jag har haft som nyårslöfte ett par gånger att starta en blogg efter att för flera år sedan inspirerats av ett Youtube-klipp där Seth Godin, som föreläser om marknadsföring, gav mig en ny syn på bloggande.
Sammanfattningsvis: "It doesn't matter if anyone reads it. What matters is humility that comes from writing it. What matters is the metacognition of thinking about what you're gonna say. How do you explain yourself? [...] You're doing it for yourself, to force yourself to become part of the conversation and that posture change is enormous." Denna beskrivning av bloggande som något man gör för att utveckla sitt eget tänkande och tvingas att ödmjukt granska sina egna ståndpunkter är väldigt spännande. Dessutom så innebär det att läsarantalet inte spelar någon roll då bara det faktum att 'någon' kan läsa gör att man tvingas att försöka förklara sina tankar. Förhoppningsvis kommer man då också upptäcka var ens egna tankar brister. Denna tanke ligger bakom blogg-namnet - Kognitiv resonans.
Kognitiv dissonans är ett fantastiskt uttryck! Kortfattat är det ett uttryck som beskriver ett obehag man upplever om man innehar motstridiga åsikter eller tankebyggen. Denna känsla tycker jag kan ställas emot den man istället upplever när man lär sig något nytt som gör att man får en ökad förståelse. Detta skulle kunna kallas kognitiv resonans, vilket ger mig en otrolig kick och glädje.
Att försöka få mer kognitiv resonans är alltså mitt främsta syfte med denna blogg - övriga skäl får jag väl be att återkomma till.
